Eldprovet
Att stå och steka pannkakor till Lyckliga Tu samtidigt som man brottas med ett varmt vaniljmonster - det är vidrigt. Aldrig ska jag titta åt det monstret igen, det lovar jag. Inte varmt och inte kallt. Inga fler chanser här inte. Tur att det finns grönsaks och kycklingkompisar att ta till istället.
Sorgen över att inte få mumsa i sig den första varma ,sockriga, underbara pannkakan - den sitter kvar.
Skulle ha sockrat ett litet tunt lager på härligheten i pannan då jag precis vänt den. Väntat tio sekunder, sedan vikt ihop den och lagt den på min tallrik. Skurit och njutit. Ahhh.
Puh
Sorgen över att inte få mumsa i sig den första varma ,sockriga, underbara pannkakan - den sitter kvar.
Skulle ha sockrat ett litet tunt lager på härligheten i pannan då jag precis vänt den. Väntat tio sekunder, sedan vikt ihop den och lagt den på min tallrik. Skurit och njutit. Ahhh.
Puh
Kommentarer
Postat av: daisyandme
Nu har du börjat att förstå hur en Celiaki har det... Det var en kraftig sorg i början. Jag minns att jag grät på toa den första familjemiddag vi hade...å de bara pratade mat hela middagen. Tänk att det bara är för ett tag. Det är ju inte "aldrig mer" för din del. Bara hålla uppe ett tag och sedan inte äta sakerna lika ofta. Kanske kan du ändra vad ni äter i familjen lite. Det tar tid sådant där, men så småning om så går det och man kan faktiskt börja gilla det nya. Prova med att ta bort potatis, ris osv. Ät grönsaker och kött mera. Jag kan ge lite tips. ;o)
Trackback
